- Fixa körkortet - Så som jag har satsat nu så ska jag ta körkort i år, det kommer underlätta så mycket när jag har det, inte bara jobbmässigt men också privat.
- Börja spara - Ska skaffa ett sparkonto där jag sätter in en viss procent av min lön varje månad för framtida planer.
- Äta mer hälsosamt - Inget löfte om att träna, jag behöver få en bra kost först innan jag gör något åt det andra. Tror också att träningen kommer lösa sig själv eftersom jag kommer dansa 3-4 gånger i veckan och har bestämt mig för att gå hem från jobbet istället för att ta buss eller åka bil med någon från jobbet.
- Blogga mer - även fast jag har sagt under mina senare inlägg att jag ska blogga mer så har det inte riktigt funkat. Men för min släkt och vänners skulle så ska jag dokumentera mitt liv med.
- Börja fota - När jag var yngre så älskade jag att fotografera och nu när jag bor på en helt annan ort än vad jag är van vid så skulle det vara kul att satsa mer på att dokumentera min omgivning, skulle vara ett kul tillägg till bloggen också.
Up to date
Övertalning. 6 dagar ...
Förberedelser
Ha de gott och så hörs vi imorgon!
Spontanansökningar oc...
Roadtrip
+500 to go
Solfrossa
Stenläggning och bakd...
Hur går det för dig p...
Hemmagjord ostsås
Ananassorbet
Present. Past. Future...
Packat och klart
Jag kommer ihåg på väg hem från skolan på bussen hur jag och mina kompisar försökte få en blick över vad normen var. Det slutade självklart i bråk, som det brukade göra ibland. Vi hade olika värderingar, mål i livet, åsikter. Då är det ju en självklarhet att vi inte skulle komma överens. Var och en av oss hade en egen norm som vi gick efter. Min norm var att en "normal" människa skulle vara säker på sig själv, kunna vara självsäker, stå på sig, vara frisk, att inte ha några sjukdomar alls. Allt det som jag inte var, visserligen visste jag inte allt om mig själv då. Jag var ju trots allt bara 18 år, inte visste jag vad som skulle hända sen. Om jag hade sagt så idag hade jag skrattat åt mig själv, för att vara så naiv. Visserligen vet jag att jag inte är normal, jag kommer aldrig bli normal. Det enda jag vill är att bli accepterad för den jag är.
Men hur ska jag kunna bli accepterad för den jag verkligen är då ingen vet vem jag är?
Normen
När jag satt på tåget på väg hem, susade förbi stinkskär (=skutskär) och insåg hur glad jag var. Våren börjar sakta komma runt hörnet, solen skiner, umgåtts med en av mina närmsta vänner under och efter skoltid. Vi slutade tidigt, tog en liten promenad hem till honom, var där en stund och pratade lite innan jag gick ner mot tåget. Hann precis tåget med nöd och näppe, knallröd i nyllet sen promenaden samt den väldigt raska promenaden mot station. Snart framme i Tierp och rodnaden har fortfarande inte släppt, och då har jag suttit på tåget i en halvtimme! Man kanske har lyckas fått lite färg på kinderna så man har något att arbeta på i sommar! (Jag. Få färg? Knappast!)
Men jag är lycklig i alla fall. Jag har vänner som betyder allt för mig, som jag inte skulle kunna klara mig utan. Många gånger jag kan känna mig lyckligt lottad för att jag har haft den äran att ha dom vänner som jag har. Många av dom hade kunnat välja någon annan att ha som vän, men dom valde mig. Ingen annan, mig.
Jag hoppas att dom känner som jag känner för dom, att dom ej går att ersättas. Jag är inte den som visar att jag gillar någon och vill erkänna det för personen att jag ser dom som en av mina närmsta vänner, rädslan att bli sviken är fortfarande för stor för att jag ska kunna lita på någon fullt ut. Men hoppas att dom förstår även fast jag inte säger det, att dom är dom finaste vänner man kan ha.