Hemligheter
Alla har en hemlighet som ligger djupt inne i själen, i en liten låda som man har gömt nyckeln till. Man låtsas som om att den inte finns, det som folk inte vet om finns ju inte i verkligheten. Bara djupt inne i själen då den inte kan skada någon, varken mig eller någon annan.
Samtidigt som man vill lämna ut sin hemlighet och känna sig fri så vill man ändå inte. Rädslan att förlita sig på folk, ge ut mina tyngsta och jobbigaste hemligheter skulle vara som att slänga mig framför ett tåg. Inget skyddsnät, ett rådjur i strålkastarljuset.
Då jag inte litar på folk så är jag allmänt tyst om mitt liv. Jag litar inte på mina vänner, klasskompisar, lärare eller andra människor. Jag berättar inte så mycket på djupet, säger det som jag tycker folk behöver veta och inget mer. Mår jag inte bra så säger jag att jag mår bra, allt för att slippa berätta vad som är fel. Vet sen långt tillbaka hur det är att förlita sig på någon och bli sviken, det är smärtsamt men jag har ju lärt mig något av det. Att vara tyst.
All beundran till er som är starka och berättar om eran historia. Det kommer ta sin tid tills det är min tur, vilket jag hoppas att folk kommer förstå sen efteråt.