När jag satt på tåget på väg hem, susade förbi stinkskär (=skutskär) och insåg hur glad jag var. Våren börjar sakta komma runt hörnet, solen skiner, umgåtts med en av mina närmsta vänner under och efter skoltid. Vi slutade tidigt, tog en liten promenad hem till honom, var där en stund och pratade lite innan jag gick ner mot tåget. Hann precis tåget med nöd och näppe, knallröd i nyllet sen promenaden samt den väldigt raska promenaden mot station. Snart framme i Tierp och rodnaden har fortfarande inte släppt, och då har jag suttit på tåget i en halvtimme! Man kanske har lyckas fått lite färg på kinderna så man har något att arbeta på i sommar! (Jag. Få färg? Knappast!)
Men jag är lycklig i alla fall. Jag har vänner som betyder allt för mig, som jag inte skulle kunna klara mig utan. Många gånger jag kan känna mig lyckligt lottad för att jag har haft den äran att ha dom vänner som jag har. Många av dom hade kunnat välja någon annan att ha som vän, men dom valde mig. Ingen annan, mig.
Jag hoppas att dom känner som jag känner för dom, att dom ej går att ersättas. Jag är inte den som visar att jag gillar någon och vill erkänna det för personen att jag ser dom som en av mina närmsta vänner, rädslan att bli sviken är fortfarande för stor för att jag ska kunna lita på någon fullt ut. Men hoppas att dom förstår även fast jag inte säger det, att dom är dom finaste vänner man kan ha.
Alla har en hemlighet som ligger djupt inne i själen, i en liten låda som man har gömt nyckeln till. Man låtsas som om att den inte finns, det som folk inte vet om finns ju inte i verkligheten. Bara djupt inne i själen då den inte kan skada någon, varken mig eller någon annan.
Samtidigt som man vill lämna ut sin hemlighet och känna sig fri så vill man ändå inte. Rädslan att förlita sig på folk, ge ut mina tyngsta och jobbigaste hemligheter skulle vara som att slänga mig framför ett tåg. Inget skyddsnät, ett rådjur i strålkastarljuset.
Då jag inte litar på folk så är jag allmänt tyst om mitt liv. Jag litar inte på mina vänner, klasskompisar, lärare eller andra människor. Jag berättar inte så mycket på djupet, säger det som jag tycker folk behöver veta och inget mer. Mår jag inte bra så säger jag att jag mår bra, allt för att slippa berätta vad som är fel. Vet sen långt tillbaka hur det är att förlita sig på någon och bli sviken, det är smärtsamt men jag har ju lärt mig något av det. Att vara tyst.
All beundran till er som är starka och berättar om eran historia. Det kommer ta sin tid tills det är min tur, vilket jag hoppas att folk kommer förstå sen efteråt.
Hemligheter
Det är kanske dags att byta namn på vissa sidor.. Den där känslan man får när någon frågar en om en sak som man helst kanske undviker att berätta, då människan lätt kan googla på ens användarnamn och få reda på praktiskt taget allt om en. Känns ju lagom kul!
