Jag kommer ihåg på väg hem från skolan på bussen hur jag och mina kompisar försökte få en blick över vad normen var. Det slutade självklart i bråk, som det brukade göra ibland. Vi hade olika värderingar, mål i livet, åsikter. Då är det ju en självklarhet att vi inte skulle komma överens. Var och en av oss hade en egen norm som vi gick efter. Min norm var att en "normal" människa skulle vara säker på sig själv, kunna vara självsäker, stå på sig, vara frisk, att inte ha några sjukdomar alls. Allt det som jag inte var, visserligen visste jag inte allt om mig själv då. Jag var ju trots allt bara 18 år, inte visste jag vad som skulle hända sen. Om jag hade sagt så idag hade jag skrattat åt mig själv, för att vara så naiv. Visserligen vet jag att jag inte är normal, jag kommer aldrig bli normal. Det enda jag vill är att bli accepterad för den jag är.
Men hur ska jag kunna bli accepterad för den jag verkligen är då ingen vet vem jag är?